Det var ett tag sedan...
...men nu är det faktiskt dags att skriva ett inlägg igen!
Mycket har hänt de senaste veckorna - dödsfall i familjen, begravning, CV skrivande, förkylt och hostigt barn som inte kan sova... tja ibland finns det helt enkelt annat att ta tag i.
Har den senaste tiden läst många artiklar om barns närhets- och trygghetsbehov. Det finns ju många åsikter om detta såklart, som allt annat när det gäller barnuppfostran. Läste en artikel där det står såhär:
" Knappt var fjärde barn har föräldrar som inte är så bra på att uppfatta och svara på barnets signaler. De tar hand om sina barn men ger inte så mycket närhet och inte nödvändigtvis när barnet behöver det.
Genom att inte trösta barnet när det är ledset lär föräldrarna barnet att bita ihop och inte söka tröst när det egentligen behöver det. De här barnen blir väldigt självständiga och ropar inte i onödan på hjälp. Som vuxna har de svårt att se sina egna känslomässiga behov och kan därför få svårt att komma andra människor nära. Forskarna kallar detta för en otrygg – undvikande anknytning.”
Genom att inte trösta barnet när det är ledset lär föräldrarna barnet att bita ihop och inte söka tröst när det egentligen behöver det. De här barnen blir väldigt självständiga och ropar inte i onödan på hjälp. Som vuxna har de svårt att se sina egna känslomässiga behov och kan därför få svårt att komma andra människor nära. Forskarna kallar detta för en otrygg – undvikande anknytning.”
Rysningar.... vart fjärde barn! Det innebär alltså att 25% av alla barn som växer upp i vårt samhälle inte får den trygghet och närhet som de behöver!
Jag kommer ihåg när plutt var några veckor gammal, säkert inte mer än åtta veckor, och jag gick och bar honom i bärsjalen ute eftersom han bara skrek i vagnen. En granne passerar förbi och gratulerar mig till min nyfödda bebis, men undrar samtidigt varför han inte ligger i vagn. Jag berättar att han inte vill ligga där utan vill vara nära mig hela tiden. Rådet jag får då är att jag absolut måste försöka vänja honom vid vagnen och att sova i egen säng. Inte bära på honom hela tiden för då skämmer jag bort honom...
Skämmer bort honom! För det första.. Hur kan jag skämma bort min två månaders gamla bebis med närhet och kärlek! Och för det andra.. att "skämma bort" tar jag som att man tycker att jag är en dålig förälder. Hur kan man säga så till någon man nyss träffat? Inte heller är det just det man vill höra som nybliven förstagångsförälder som kämpar med att hitta sig själv i föräldrarollen.
Barn behöver sina föräldrar! De behöver sina föräldrar nära för att utveckla social kompetens, trygghet och självständighet! Stå emot släkt och vänner som envisas med att du ska vänja ditt barn vid att du inte är där! För ditt barn är du allt och hela världen!
