Sömnen sömnen...
Jaha då var det dags igen... en utvecklingsfas, separationsfas till och med. Varje gång plutten kommer in i en av dessa faser blir sömnen helt horribelt dålig. Eller ja.. sämre än vad det brukar vara. I detta fallet innebär det att han vaknar på natten och kan inte somna om med hjälp av amning eller buff i rumpan. Med andra ord är det bara att klistra på fejkleendet och ge sig ut i nattmörkret för att läsa, bygga med lego och pussla.
Häromnatten var vi uppe fyra timmar...
På något sätt så känns det ganska okej ändå när vi båda föräldrar är hemma. Vakennätter är liksom något man skriver på när man bestämmer sig för att skaffa barn och är man två kan man ju dela upp timmarna lite. Tyvärr känns det inte lika okej när man måste ta nattpasset helt själv då mannen är på jobb på annan ort. För klarar man sig igenom natten utan att själv ha brutit ihop och blivit vansinnig på ungen som gärna vill att vi ska dansa till "Tingeling nu tåget går" klockan två på natten, så måste man ändå vara en vaken och glad mamma dagen efter!
Det är vid sådana här tillfällen som man gärna faller ner i "sömnmetodsträsket". Man tänker att man måste göra något fel för såhär dåligt kan han ju inte sova... Man tänker att det inte är någon annan som har det såhär... Och man tycker dessutom att de sömnlösa nätterna har hållit på i en hel evighet!
Med sömnmetodsträsket menar jag att man börjar bortse från sina egna instinkter man har som förälder och tror att barnet, till skillnad från alla andra människor, har en handbok och att man har missat att läsa en sida om hur det fungerar.
En av de värsta metoderna, som tyvärr fortfarande förespråkas på många BVC men som har motbevisats åtskilliga gånger de senaste åren, är den så kallade "femminutersmetoden" Kort beskrivet går det ut på att låta barnet skrika sig till sömns... Fruktansvärt! Hur skulle du själv känna om du var rädd, ensam och ledsen. Skulle inte du vilja ha någon där hos dig? Någon som du älskar och litar på? Någon som du kan somna tryggt hos?
Att skrika är ett barns sätt att förmedla sig. Det är nedärvt från när vi var primitiva jägare och samlare. Om man som barn blev lämnat ensam var man i livsfara. Skriket är ett rop på hjälp. Det är till för att överleva. Stresshormonerna rusar hos ett ensamt skrikande barn. Att inte svara på ropet är hårddraget som att låta barnet tro att man lämnar det för att dö...
När jag tänker på detta och läser alla vetenskapliga bevis för det, känns nätterna helt plötsligt inte så hemska längre. Jag vet att jag gör ett bra jobb som lyssnar på min sons behov. Och helt plötsligt är de där värsta nätterna över och allt är som vanligt igen. Fast du och ditt barn har kommit ytterliggare ett steg på vägen tillsammans och anknytningen har blivit ännu lite starkare!
Lämnar här en länk till en dikt av Marit Olausen som är mycket tankeväckande och känslosam.
